quas primas

ENCYKLIKAN ”QUAS PRIMAS”. 

Påven Pius XI:s rundskrivelse rörande en ny festdag till ära för Jesu Kristi kungadöme.

Till de ärevördiga patriarkerna, primaterna, ärkebiskoparna, biskoparna och övriga ordinarier, som har frid och enhet med den apostoliska stolen.

PÅVEN PIUS XI.

Ärevördiga bröder! Hälsning och apostolisk välsignelse!

I den första encyklikan, som vi riktade till alla katolska biskopar över hela världen vid början av vårt pontifikat, har vi efterforskat orsakerna till de olyckor som vi såg mänskligheten tyngd och hemsökt av. Vi minns att vi klart har påpekat två ting: Att en så stor syndaflod av onda ting har kunnat skölja över jordkretsen, har sin grund i att den största parten av de dödliga har utmönstrat Jesus Kristus och hans heliga lag såväl från sina dagliga vanor och i sitt enskilda liv som från hemmen och från de offentliga samfundens styrelse och angelägenheter. 

Vidare visade vi på framtiden och sade: Det är alldeles uteslutet, att det för människorna någonsin skulle kunna gry ett säkert hopp om en varaktig fred mellan folken, så länge såväl de enskilda som statssamfunden nekar att ta emot och vägrar att erkänna över sig Vår Frälsares herradöme. Vår förmaning gick därför ut på att världens räddning är att söka i Kristi frid och att denna endast kan finnas i Kristi rike. Och vi har lovat att göra allt som står i vår makt för att sträva mot detta mål.

Vi sade: I Kristi rike. Vi var nämligen av den åsikten, att det omöjligen kan arbetas mera verksamt på att åstadkomma freden och befästa den än genom att återupprätta Vår Herres herradöme. Och det fanns verkliga tecken, som lät hoppas på bättre tider: en välvillig och ständigt växande rörelse bland folken till Kristus och hans Kyrka, som ensam kan bringa frälsning, en rörelse som gav tillkänna att många, som hade föraktat Frälsarens herradöme och så att säga vänt hans rike ryggen, med snabba steg var i färd med att återvända till lydnadens plikter. 

Och allt det som hänt under det heliga året, allt, som uträttats i detta evigt minnesvärda år – bidrog inte det i högsta grad till ett ökat förhärligande av Kyrkans grundare, vår Herre och högste Konung? Det är underbart i vilken grad missionsutställningen stimulerat människornas tankar och hjärtan och fyllt dem med hänförelse vid åsynen av Kyrkans dagliga, oavlåtliga arbete för utbredandet av sin gudomlige brudgums rike i alla länder och till och med på de avlägsnaste öar i världshaven. Här lärde man känna de stora områden, som vunnits för den katolska tron genom dådkraftiga och oövervinneliga missionärers svett och blod. Och här kunde man också se, hur omfångsrika de områden ännu är, som väntar på att bli lagda under vår Konungs frälsningsbringande, milda herradöme.

Och de stora folkskaror som under jubelåret vallfärdade till den heliga staden från jordens alla hörn under ledning av sina biskopar och präster, vad syftade de till annat än att rena sina själar vid apostlarnas gravar och inför oss bekänna sin trohet mot Kristi rike nu och i evighet? Och detta vår Frälsares herradöme tedde sig liksom omstrålat av nytt ljus och ny glans, då vi tillerkände sex bekännare och jungfrur de himmelska härskarornas ärebetygelser efter att noga ha prövat graden av deras dygder.

O, hur vår själ fylldes av glädje och tröst, då en oräknelig folkskara i S:t Peterskyrkans glans efter det högtidliga dekretets förkunnande utropade: ”Tu Rex Gloriae, Christe! Du, härlighetens Konung, Kristus!” Medan människor och stater, bortvända från Gud, går sitt fördärv och sin undergång till mötes, uppfyllda av ömsesidigt hat och fiendskap, fortsätter Guds Kyrka att räcka mänskligheten det andliga livets näring, den föder och uppfostrar släktled av heliga män och kvinnor för Kristus som inte upphör med att till sitt himmelska rikes eviga lycksalighet kalla alla dem, som han kunde räkna bland sina bästa undersåtar och vänner i sitt jordiska rike. 

Dessutom var det också i det stora jubelåret sexhundra år sedan synoden i Nicaea. Vi förordnade med glädje, att detta sekelminne skulle firas med stora högtidligheter, och vi själva ville högtidligen påminna om denna händelse i den Vatikanska basilikan; och detta så mycket mera som denna synod definierade, att den Enfödde var av samma väsen som Fadern (consubstantialitas) och att alla måste erkänna denna sanning såsom hörande till den katolska trosläran och eftersom denna synod också i sin trosbekännelse eller sitt symbolum inflätade orden ”cuius regni non erat finis – på hans rike skall inte vara någon ände”, varigenom den fastställde Kristi kungliga värdighet. 

Alltså har detta heliga år på mer än ett sätt gett anledning till att förhärliga Kristi rike. Därför förefaller det oss, att vi gör en gärning som i framstående grad anstår vårt apostoliska ämbete när vi uppfyller de böner som så många kardinaler, biskopar och troende antingen enskilt eller i gemenskap riktat till oss, och avslutar detta heliga år med att i den kristna liturgin infoga en särskild festdag till förhärligande av vår Herre Jesus Kristus som konung. Den angelägenhet som det här gäller, gläder oss i så hög grad att vi känner behov av att en stund tillsammans begrunda den med er, ärevördiga bröder! Därefter blir det er uppgift att för folkets förstånd och fattningsförmåga tillrättalägga allt vad vi kommer att säga om den dyrkan som vi är skyldiga Kristus som konung. Och detta på det sättet och i den avsikten, att den årliga högtid som vi skall införa, må ledsagas och följas av mångfaldiga nyttiga och förmånliga frukter för framtiden.

LÄRAN OM JESU KRISTI KUNGADÖME.

Det är redan sedan länge skick och bruk att i överförd bemärkelse kalla Kristus konung, eftersom han i allra högsta grad och utan jämförelse överträffar och överstrålar alla skapade ting på ett alldeles enastående sätt. Följaktligen säger man om honom, att han råder, härskar och styr i människornas förstånd, inte endast därför att hans ande övergår allt förstånd i skärpa och i vetandets omfång, utan eftersom han själv är Sanningen och eftersom alla dödliga måste hämta sanningen hos honom och i lydnad mottaga den av honom. 

På samma sätt säger vi om honom, att han härskar i människornas vilja, inte bara eftersom det hos honom själv alltid är den fullständigaste och fullkomligaste överensstämmelse mellan den gudomliga viljans helighet och den mänskliga viljans rättrådighet och hängivenhet, utan också eftersom hans ingivelser och påverkningar har ett så mäktigt inflytande på vår fria vilja att de förmår att fylla den med den mest glödande hänförelse för de ädlaste ting, av vad slag de än kan vara. 

Slutligen erkänns också Kristus som hjärtanas konung, eftersom hans kärlek överstiger alla våra begrepp, och hans mildhet och välvilliga godhet drar själarna till sig; ty det har aldrig hänt och kommer aldrig någonsin att hända i framtiden, att någon till den grad omfattas med kärlek av alla folk som Kristus Jesus.

Men låt oss gå närmare in på saken! Det är då självklart för alla, att kunganamnet och den kungliga makten oinskränkt – och detta i ordets egentliga betydelse – måste tillerkännas Kristus som människa. Ty endast i hans egenskap som människa kan Kristus sägas ha mottagit makten, äran och riket av Fadern (Dan. 7:13-14). Som Guds ord har han ju alldeles samma natur som Fadern och han måste därför obetingat med naturnödvändighet ha allting gemensamt med Fadern och sitta inne med det högsta och i alla avseenden oinskränkta herradömet över alla skapade ting.

Att Kristus är konung, kan vi kanske inte rent av läsa det i Skriftens heliga böcker? Han kallas nämligen den furste som skall utgå från Jakobs hus och som av fadern är satt till konung över Sion, hans heliga borg, och som skall få folken som sin arvslott och jordens gränser som sin egendom (Ps. 2). Bröllopssången prisar honom under skepnad och liknelse av den rikaste och mäktigaste konung som den sanne, framtida konungen över Israel och uttalar: Din tron, o Gud, står fast i evighet; ditt kungadömes spira är rättfärdighetens spira (Ps. 44). 

Många andra liknande skriftställen finns, vilka vi inte omnämner här. Men ett ställe kan vi inte underlåta att nämna: där det förutsägs, liksom för att klarare beteckna Kristi kungliga kännemärken, att hans rike skall vara utan gränser och utrustat med rättfärdighetens och fredens smycken: I hans dagar skall rättfärdighet uppgå och fredens fullhet skall vara där. Och han skall härska från hav till hav, från floden till jordkretsens ände (Ps. 71). 

Till detta kommer profeternas ännu mer utförliga utsagor, framför allt i den berömda profetian hos Jesaja: Ett barn är oss fött och en son är oss given och herradömet är lagt på hans skuldror; och hans namn skall vara den Underbare, Rådgivaren, Gud den Starke, Framtidens Fader, Fridens Furste. Hans herradöme skall ökas och freden skall vara utan slut. Han skall sitta på Davids tron, och han skall härska över hans rike, så att han skall befästa det och göra det starkt med rätt och rättfärdighet från nu och i all evighet (Jes. 9:6). 

De andra profeterna förutsäger precis detsamma som Jesaja. Exempelvis Jeremias, när han profeterar att det skall framgå en rättfärdighetens avkomling av Davids son, en Davids son som skall härska som konung och vara vis och öva rätt och rättfärdighet på jorden (Jer. 23:5). Likaså Daniel som förutsäger att himmelens Gud skall grunda ett rike ”som inte skall ödeläggas i all evighet utan stå evinnerligen” (Dan. 2:44); och litet senare tillägger samme profet: ”Jag såg i en nattlig syn, och se, där kom i himlens skyar en som liknade Människosonen och han kom in till dem, som var gamla av dagar, och de förde Honom fram inför Honom. Och Han gav Honom makten och äran och riket, och alla folk och stammar och tungomål skulle tjäna Honom; hans makt är en evig makt, som inte skall tas från Honom, och Hans rike skall inte bli ödelagt” (Dan. 7:13-14).

Och evangeliernas heliga författare, har de inte erkänt och vittnat om att det som förutsagts av Sakarja (9:9) blivit uppfyllt, om den ”saktmodige konungen” som skulle hålla sitt intåg i Jerusalem som den rättfärdige och som frälsaren, ridande på en åsninna och ett åsneföl? Samma lära om Kristus som konung, vilken vi endast i all korthet anfört i skriftställen ur Gamla Testamentets böcker, blir så långt ifrån försvagad på Nya Testamentets blad att den tvärtom bekräftas på ett härligt, lysande sätt. Det är knappast nödvändigt att beröra ärkeängelns budskap genom vilken jungfrun meddelas att hon skall föda en son, åt vilken Herren Gud skall ge Davids, hans faders tron och som skall härska i Davids hus i evighet, och vilkens rike inte skall ha någon ände (Luk. 1:32-33). Kristus själv vittnar nämligen om sitt kungadöme vid varje anledning som ges därtill, och omnämner sig själv som konung och bekräftar offentligt att han är konung samt uttalar högtidligt att åt honom har getts all makt i himlen och på jorden. 

Så är det när han håller sitt sista tal till folket om den lön och det straff som de rättfärdiga eller de skyldiga skall skörda och som skall vara eviga; likaså när han svarar den romerske ståthållaren, som offentligt frågat honom om han är konung, och vidare då han efter sin uppståndelse anförtrodde åt apostlarna ämbetet att undervisa och döpa (Matt. 25:31-40, Joh. 18:37, Matt. 28:18). Vad annat betecknas i sanning med dessa ord än hans makt och oändligheten av hans rike?

Bör vi därför bli förundrade när han, som av Johannes kallades Fursten över jordens konungar (Upp. 1:15) bär skrivet på sin klädnad och på låret: ”Konungars konung och herrars herre”, så som det uppenbarades för aposteln i hans syn om de ting som skall komma (Upp. 19:16). Och i sanning har Fadern insatt Kristus som arvinge över alla ting (Hebr. 1:2). Och han skall härska tills han vid världens slut har lagt alla fiender under Guds och Faderns fötter (1 Kor. 15:25).

Det var då en självklar följd av denna allmänna lära i den heliga skrift att den katolska Kyrkan, som är Kristi rike på jorden, bestämd till att utbredas bland alla människor och alla folkslag, enhälligt skulle hylla sin upphovsman och sin grundare i sin heliga liturgis årliga cykel med mångfaldiga ärebetygelser i sin gudstjänst, och detta just i hans egenskap av Konung och Herre och av konungars Konung. Dessa ärebetygelser, som i en underbart vacker mångfald av ord och uttryck alltid återger samma mening, har Kyrkan använt såväl i den gamla recitationen av Davids psalmer som i de uråldriga sakramentarierna och i de dagliga offentliga bönerna till förhärligandet av det gudomliga Majestätet, och den använder dem fortfarande ännu idag vid offrandet av den heliga hostian.

Och det är inte svårt att i detta beständiga lovprisande av Kristus som konung upptäcka den skönaste samklang mellan romersk och orientalisk ritus. Så gäller även i detta avseende den bekanta regeln: Legem credendi lex statuit supplicandi, d. v. s. Kyrkans sätt att be på är praxis för, eller ger ett lagenligt uttryck för vad Kyrkan tror. Vad nu angår den grund som denna vår Herres värdighet och makt vilar på, så anmärker Cyrillus av Alexandria på ett träffande sätt: ”För att säga det i ett ord: Jesus Kristus äger herradömet över alla skapade varelser inte genom maktutövning och inte genom medel av andra slag, utan till följd av sitt väsen och sin natur (In Luc. 10). 

Jesu Kristi herradöme vilar nämligen på denna underbara förening av både den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristi gudomliga person, vilken kallas ”den hypostatiska föreningen”. Av detta följer att Kristus inte endast måste tillbes som Gud av både änglarna och människorna, utan att såväl änglarna som människorna även måste underkasta sig hans herradöme som människa och måste vara honom underdåniga i lydnad, ty makten över alla skapade varelser tillkommer Kristus utan vidare redan till följd av den hypostatiska föreningen.

Men kan det då ges något ljuvligare och mer tilltalande för vår tanke än den övertygelsen att Kristus härskar över oss inte endast i kraft av en medfödd rätt, utan även i kraft av den rätt som han har vunnit genom att genomföra vår återlösning? Må också alla de glömska människorna minnas och besinna vilket högt pris vi har kostat vår Återlösare: ”Ni är återlösta, inte med förgängliga ting, med guld eller silver, utan med Kristi dyrbara blod, som är ett felfritt lamms, utan lyte” (1 Petr. 1:18). ”Ni är inte era egna, ty ni är dyrt köpta” (1 Kor. 6:19-20). ”Till och med våra kroppar är Kristi lemmar” (1 Kor. 6:15).

KRISTI KUNGADÖMES KRAFT OCH NATUR.

För att i all korthet förklara Kristi kungadömes kraft och natur, är det nog att framhäva att det består i en tredubbel makt. Utan denna tredubbla makt skulle ett sådant herradöme knappast kunna förstås. De vittnesbörd som hämtats från den heliga skrift, bevisar mer än tillräckligt vår Frälsares universella herradöme, och det är en katolsk trossats att Jesus Kristus har getts åt människorna som den Frälsare som de skall kunna sätta sin lit till, och samtidigt som den laggivare som de måste lyda (Conc. Trid. Sess. VI, Can. 21). 

De heliga evangelierna berättar inte endast att han givit lagar, utan framställer honom också som den ständige laggivaren: den gudomlige Mästaren förklarar vid olika tillfällen och i olika liknelser, att endast de som håller dessa hans bud, är sådana som bevisar att de älskar honom och kommer att förbli i hans kärlek (Joh. 14:15-15:10). 

Att också domarmakten överlämnats till honom av hans Fader, det har Jesus Kristus själv vittnat om inför judarna, då de anklagade honom för att ha vanhelgat sabbaten genom det underbara botandet av en lam man: ”Ty Fadern dömer inte någon utan har givit Sonen all dom” (Joh. 5:22). I detta innefattas också – ty denna sak kan man inte skilja från fällandet av domen – att han, med den rättsmyndighet som är hans egen, kan tillerkänna människorna i detta livet belöningar, eller ådöma dem straff. 

Att dessutom den makt som kallas den verkställande måste tillskrivas Kristus är självklart, då det ju är nödvändigt att alla i lydnad skall böja sig under hans herradöme, och att ingen kan undkomma, när domen en gång är fälld och kungjord över de olydiga. Att detta slags kungadöme i särskild grad är andligt och befattar sig med andliga ting, visas med all önskvärd klarhet i de ovan anförda bibelställena, och bekräftades också av Herren Kristus själv genom hans eget handlingssätt.

Då nämligen judarna, ja, till och med apostlarna, vid mer än ett tillfälle genom ett misstag menade att Messias skulle skulle återerövra folkets frihet och återupprätta Israels kungadöme, har han avlägsnat och kullkastat denna tomma inbillning och förväntan. Likaså då den av beundran gripna folkmassan omgav honom och ville utropa honom till konung, drog han sig undan från både denna titel och denna ära genom att fly bort och gömma sig. Och slutligen förklarade han inför den romerske ståthållarens domstol att hans rike ”inte är av denna världen”. 

Detta Kristi rike framställs i evangelierna så, att människorna genom botövningar skall förbereda sig att träda in i det, och de kan inte träda in på annat sätt än genom tron och dopet – detta sakrament, som fast det är en yttre handling ändå visar på och verkar den inre återfödelsen. Detta rike står endast i motsättning till Satans rike och till mörkrets makt; och det begär av sina anhängare inte bara att de rycker loss sin hjärtan från de jordiska rikedomarna och ägodelarna, att de föredrar karaktärens mildhet, och att de törstar och hungrar efter rättfärdighet, utan även att de förnekar sig själva och bär sitt kors. 

Då nu Kristus i sin egenskap av återlösare med sitt blod har förvärvat åt sig Kyrkan, och i egenskap av präst offrat sig själv och fortfarande offrar sig som försoningsoffer för synderna, vem inser då inte att även hans kungliga värdighet måste ha del i, och antaga karaktären och naturen av de båda nämnda egenskaperna eller ämbetena? I övrigt skulle den grundligt missta sig, som ville frånkänna Kristus som människa herradömet över vilka samhälleliga ting det än må vara, då han ju av Fadern fått den mest oinskränkta rätt över alla skapade ting, och det på sådant sätt att allt är underkastat hans vilja och gottfinnande. 

Inte desto mindre har Kristus så länge han levde på jorden helt avhållit sig från att utöva detta slag av äganderätt och herradöme. Och liksom han förr föraktade att äga och befatta sig med mänskliga ägodelar, så tillät han både då och i våra dagar, att de som äger dessa ting orubbat behåller sin äganderätt. Man kan på detta mycket väl tillämpa orden i en kyrklig hymn för Epifania: ”Han tar ej bort jordiska riken, men skänker det himmelska riket”.

KRISTI KUNGADÖME ÄR UNIVERSELLT.

Alltså omfattar vår Frälsares herradöme alla människor. Vi gör därför följande ord av vår oförglömlige företrädare Leo XIII till våra egna: ”Kristi rike sträcker sig inte endast över de katolska folken, eller dem som till följd av dopet juridiskt tillhör Kyrkan, trots att villfarelser i trosuppfattningen eller schismatisk åtskillnad avlägsnar dem från kärleken; nej, Kristi rike omfattar även alla dem som inte har någon del i den kristna tron, så att hela människosläktet i sanning står under Jesu Kristi herradöme”. 

Och vad denna sak angår, så görs ingen skillnad mellan de enskilda individerna, familjerna eller de samhälleliga samfunden; ty även om människorna har förenat sig och bildat samhälleliga samfund, så står dessa samfund inte mindre under Kristi makt, än vad fallet är för varje enskild människas vidkommande. Den enskilda så väl som den allmänna välfärden har ju i sanning samma källa gemensam: ”Och där finns inte frälsning i någon annan; ty det är inte givet människorna något annat namn under himmelen, genom vilket vi kan bli frälsta” (Apg. 4:12).

Kristus ensam är upphovsman för sann välfärd och lycka såväl som för den enskilde medborgaren som för staterna. Med rätta säger den helige Augustinus: ”Det går inte an att söka en källa för statens och en annan för människans lycka, då staten (samfundet) ju inte är något annat än en sammanslutning av en mängd människor, besjälade av samma strävanden” (Ep. ad Macedonium c. 111). Vill därför folkets styresmän bevara sin myndighet oskadad, och främja och öka landets väl, så bör de inte vägra att ge Kristi herradöme offentlig vördnad och offentlig lydnad och hängivenhet både själva och genom folket som sådant. 

 Ty vad vi i början av vårt pontifikat skev om det avsevärda försvagandet av den rättsliga myndigheten och av vördnaden för den offentliga makten, det passar inte mindre och kan fullt ut tillämpas även på nuvarande tider. Vi klagade: ”Man har utmönstrat Jesus Kristus ur lagstiftningen och ur det offentliga livet. Man har på så sätt gett sken av att myndigheten inte kom från Gud utan från människorna. Följden av det blev att själva grundvalarna och fundamentet för myndigheten störtade samman. Därmed hade den huvudorsak avlägsnats som kunde klargöra varför somliga hade rätt att befalla, och andra plikt att lyda. Därigenom måste hela det mänskliga samhället komma att vackla, då det inte längre vilade på någon fast pelare eller något stöd” (Enc. Ubi Arcano).

FÖRDELARNA MED ATT ERKÄNNA KRISTI KUNGADÖME.

Om då människorna både enskilt och offentligt ville erkänna Kristi kungliga makt, så skulle hela civilsamhället därigenom med nödvändighet överströmmas med otroliga välgärningar såsom rättfärdig frihet, ordning och lugn, enighet och fred. Ty liksom vår Herres kungliga värdighet skänker furstarnas och styresmännens mänskliga auktoritet en viss religiös betydelse, så adlar den också medborgarnas plikter och deras lydnad. Därför har också av detta skäl S:t Paulus uppmanat hustrur och tjänare att i sin man och i sina herrar ära Kristus; men samtidigt också förmanat dem att lyda dem inte i deras egenskap av människor, utan endast och enbart eftersom de är Kristi ställföreträdare, ty det är ovärdigt människor, som är återlösta av Kristus att vara slavar åt andra människor: ”Ni är dyrt köpta, bli inte människors slavar” (1 Kor. 7:23). 

När furstarna och de lagligt valda myndighetspersonerna är övertygade om att de ger befallningar inte så mycket i kraft av sin egen rätt, utan snarare på grund av uppdrag och som ställföreträdare för den gudomlige Konungen, då förstår var och en genast vilket heligt och vist bruk de skall göra av sin myndighet, och i vilken hög grad de skall ta hänsyn till det allmänna bästa och sina undersåtars mänskliga värdighet, när de stiftar och tillämpar lagar.

På ett sådant sätt skall med säkerhet lugn och ordning blomstra och bli varaktig, då ju varje orsak till uppror avlägsnats. Om sedan medborgarna i fursten eller de andra styresmännen i staten ser människor som är hans likar, och några av dem är av en eller annan orsak ovärdiga eller föraktliga, så kommer han ändå inte på grund av detta att undandra sig deras myndighet, om han i dem ser bilden och myndigheten hos gudamänniskan Kristus framställd.

Vad sedan angår enighetens och fredens uppgift och plikter, så är det alldeles tydligt att de dödliga i desto högre grad blir medvetna om det gemensamma band som knyter dem tillsammans, ju vidare ett rike breder ut sig och ju mera det det berör mänskligheten i hela dess omfattning. Detta medvetande fjärmar och avlägsnar å ena sidan ofta förekommande konflikter och förminskar och mildrar å andra sidan dessa konflikters skärpa för allas vidkommande.

När då Kristi rike, som med rätta omfattar alla jordiska riken, även i verkligheten omfattar dessa, vilken orsak kan vi då ha att förtvivla om inte kunna uppnå den frid som fridens Konung har skänkt jorden? Den Konung, säger vi, som kom för att försona allt, som inte kom för att låta sig tjänas av andra utan för att själv tjäna andra, och som, fastän Han var allas Herre, ändå framställt sig själv som ödmjukhetens förebild och förenat sitt förnämsta bud med kärleksbudet, och dessutom sagt: ”Mitt ok är milt och min börda lätt”.

O, vilken lycka blev det inte oss förunnat att njuta, om de enskilda människorna, familjerna och staterna lät sig styras av Kristus! För att använda de ord som vår företrädare Leo XIII för 25 år sedan riktade till alla biskopar i hela världen: ”Då kunde man läka så många sår, då skulle lagen återvinna sin ursprungliga auktoritet, då skulle fredens goda komma åter, och svärd och vapen falla ur händerna i samma ögonblick som alla människor beredvilligt antog Kristi herradöme och visade honom lydnad, i samma ögonblick som varje tunga erkände att Jesus Kristus är i Guds Faderns härlighet” (Enc. ”Annum Sanctum”, 25 maj 1899). 

För att de omtalade och i så hög grad önskvärda fördelarna må mottagas i desto rikare fullhet, och   i desto större varaktighet förbli det kristna samhällets egendom, bör kunskapen om vår Frälsares kungliga värdighet få största möjliga utbredning. För att främja detta mål syns inget vara bättre lämpat än instiftandet av en egen och särskild festdag för Kristus som konung.

När det gäller att genomsyra folket med ting som angår tron, och genom dem höja folket till det inre livets glädjeämnen, då utövar i sanning de årliga högtiderna till minne av de heliga mysterierna långt större inflytande än till och med de viktigaste dokument av vilket slag som helst som utgår från det kyrkliga läroämbetet.

Ty dessa dokument faller oftast endast i färre och i lärda mäns händer, medan sådana festdagar inträffar hos alla troende och undervisar dem.  Dessa dokument talar så att säga endast en gång, de kyrkliga festdagarna däremot varje år och i all framtid. Dokumenten påverkar framför allt människornas förstånd, festdagarna däremot både förståndet och hjärtat, d. v. s. hela människan på ett gynnsamt sätt. 

Då människan består av själ och kropp, måste hon eldas och röras genom festdagarnas utvärtes högtidlighet, så att hon genom de växlande riternas skönhet i större fullhet tillägnar sig de gudomliga lärdomarna och förvandlar dem till sitt kötts blod: på detta sätt blir då dessa mysterier ett hjälpmedel till framgång i människans andliga liv.

För övrigt framgår av kyrkohistoriens dokument att sådana fester under århundradenas lopp blivit införda, den ena efter den andra, allteftersom det syntes nödvändigt eller nyttigt för den kristna församlingen. Detta var till exempel fallet när folket måste styrkas i en gemensam fara, eller skyddas mot heresiernas smygande villfarelser, eller i högre grad röras och uppeldas till att i helig iver och from tacksamhet minnas någon av trons hemligheter eller någon annan välgärning av den gudomliga godheten.

På detta sätt började man från den kristna trosålderns första århundraden att komma ihåg martyrerna i de heliga riterna. Dåförtiden plågades ju de kristna svårt, och därför skulle högtidligheterna till martyrernas ära, som den heliga Augustinus säger, vara en uppmuntran till att lida martyriet (Sermo 47, de Sanctis). Likadant förhåller det sig med de liturgiska ärebetygelser som senare tillägnades bekännarna, jungfrurna och änkorna; dessa kyrkliga utmärkelser var utmärkta medel för att uppelda de troende till att utöva dessa dygder, vilka var lika nödvändiga även i fredliga tider. 

Men framför allt har de festliga högtider som instiftades till ära för den saliga Jungfrun haft den verkan, att den kristna församlingen inte bara med större religiös vördnad hyllat Gudsmodern, den beskyddarinna som ständigt är beredd att hjälpa, utan också älskat henne med större värme som den moder, vilken Frälsaren liksom ett testamente lämnat efter sig.

Bland de välgärningar som framgick ur den offentliga och legitima kulten till ära för Guds moder och för helgonen i himmelen, bör inte minst räknas upp att Kyrkan i varje tid obesegrad har skakat av sig heresiernas och villfarelsernas pest. På detta område måste vi beundra den gudomliga försynens planer. Gud, som är i yttersta grad framsynt, brukar utvinna något gott till och med av det onda. Därför tillät han, att antingen tron eller fromheten förslappades bland folken eller att falska läror lade snaror för den katolska sanningen. Dock alltid med det resultatet att den katolska sanningen kom att stråla i förnyad glans, och att tron och fromhetens hos folket, efter att de kastat av sig ljumheten, tävlade i att uppnå större och heligare höjder.

När vi exempelvis håller oss till mindre avlägsna tider och betraktar de fester som blivit upptagna i liturgins årliga kretslopp, ser vi i sanning att dessa nya högtidsdagar haft ett liknande ursprung och frambringat liknande frukter. 

Tag till exempel Kristi Lekamens fest. Andakten till och kulten av det Allraheligaste Sakramentet hade förtvinat. Nu infördes Kristi Lekamens fest, och det förordnades att det skulle hållas imponerande högtidligheter åtta dagar igenom, och detta med utvecklandet av all möjlig prakt, med böner och gudstjänster i hela oktaven, för att därigenom kalla folken tillbaka till deras första iver och förmå dem att ägna Frälsaren den offentliga tillbedjan man var skyldig honom.

Eller ta Jesu heliga Hjärtas fest; den infördes just vid den tid, då människornas hjärtan blev bottenfrusna och skrämdes bort från Guds kärlek och frälsningens hopp genom jansenisternas dysterhet och nedstämmande stränghet. 

När vi nu förordnat att Kristus skall äras som konung överallt i hela världen där det katolska namnet ljuder, så vill vi därigenom både tillfredsställa ett behov som finns i våra tider, och samtidigt visa på ett utmärkt botemedel mot den pest som smittar det mänskliga samhället. Vår tids pest är den s. k. laicismen (sekularismen), med sina villfarelser och gudlösa planer. Ni vet mycket väl, ärevördiga bröder, att detta brott inte mognat på en enda dag. Det låg tvärtom sedan länge dolt under ytan.

Man började med att förneka Kristi herradöme över alla folk. Man förvägrade därefter Kyrkan den rätt, som härrör sig från Kristi egen rätt, nämligen Kyrkans rätt att undervisa människorna, att ge lagbud, och att styra folken i allt det som är nödvändigt för att leda dem till den eviga saligheten. Så har man efterhand likställt Kristi religion med falska religioner och på ett förnedrande sätt ställt den på samma nivå som dessa.

Man gick vidare och ställde Kyrkan under den statliga makten, och överlät den i princip till furstarnas och myndighetspersonernas godtycke.  Ännu längre från sanningen gick de, som menade att man borde ersätta den gudomliga religionen med ett slags naturlig religion, ett slags naturlig känsla i själen. Ja, det fanns till och med stater som som menade att Gud själv kunde undvaras och att deras religion bestod i ogudaktighet och Guds fullständiga åsidosättande.

Detta avfall från Kristus har i sanning burit mycket bittra frukter, både för de enskilda medborgarnas och för staternas vidkommande, och detta mycket ofta och mycket länge. Vi beklagade dem i encyklikan Ubi arcano, och vi beklagar dem på nytt i dag; vi syftar på söndringens överallt utsådda säd, och på dessa flammande lågor av avund och tävlingsstrid mellan folken som ännu i dag orsakar så stor försening i arbetet för att åstadkomma fred. 

Vi syftar på de omåttliga begär, som så ofta döljer sig under det allmänna bästas och fosterlandskärlekens mask.

Vi syftar på den ur samma källa flytande striden mellan medborgarna, och på den blinda och gränslösa egenkärlek vars enda mål är det egna välbefinnandet och förmåner, och som även mäter allting uteslutande med denna måttstock. 

Vi syftar på den fullständigt ödelagda husliga friden, vilket är en följd av glömskan och försummelsen av gällande plikter, och till sammanbrottet av familjelivets gemenskap och varaktighet.

Slutligen syftar vi också på det mänskliga samhället, som är rubbat i sina grundvalar och leds bort mot sin undergång. Den högtid till ära för Kristus konungen som hädanefter varje år skall firas, ingjuter emellertid det bästa hopp hos oss om att det mänskliga samhället skall – som vi önskar – skynda att återvända till vår högt älskade Återlösare.

Det skall helt visst vara katolikernas plikt att påskynda och föra till mognad detta återvändande genom deras strävan och arbete. Men det förefaller som att rätt så många katoliker varken har den rimliga platsen eller uppbär den tillräckliga auktoriteten i vad man kallar det sociala samlivet för att kunna utföra detta, något som är mindre ärofullt för dem som går i spetsen med sanningens fackla.

Detta läge har kanske orsakats genom de godas senfärdighet eller ängslan, vilket avhåller dem från att kämpa emot, eller får dem att göra för svagt motstånd. Därav följer med nödvändighet att Kyrkans fiender går fram med så mycket större djärvhet och oförvägenhet. Men när de troende en gång överallt förstått att det är deras plikt att strida både tappert och oupphörligt under Kristus Konungens fana, då skall de skänkas apostolatets eld, och då skall de med helig iver gå ut för att återvinna de vilseförda och ovetande själarna till sin Herre, och då skall de anse det vara angeläget att tappert kämpa för att Kristi rättigheter försvaras.

Och ser det inte dessutom inte ut som att den årliga högtiden till ära för Kristus konungen, vilken skall firas över hela världen, skall mäktigt bidra till att fördöma det slags offentliga uppror som sekularismen har framkallat, inte utan stor skada på samhället, och till att skaffa bot till hälsa på ett eller annat sätt?

Ju mer man nämligen förbigår vår Frälsares ljuvaste namn med en högst ovärdig tystnad vid de möten som skall hållas nationerna emellan och i parlamenten, desto mer högljutt bör detta namn förkunnas liksom med en mun, och i desto vidare kretsar bör Kristi kungliga värdighet och hans makts rättigheter hävdas.

Och är det inte märkvärdigt? Alltsedan det senaste århundradet led mot sitt slut, ser vi på ett lyckligt och utmärkt sätt hur vägen blivit banad för införandet av denna festdags högtidlighållande. Ingen är nämligen okunnig om hur denna kult med visdom och klarhet har försvarats i en rad böcker, som har publicerats i alla världsdelar på många olika språk.

Och alla vet även att Kristi herradöme och Kristi rike blivit erkänt genom det fromma bruket att otaliga hem invigt och och överlämnat sig åt Jesu allraheligaste Hjärta. Och det är inte endast hemmen som gjort detta, utan även städer och kungariken. Ja, till och med hela mänskligheten har på ett lyckobringande sätt invigts till samma gudomliga hjärta under det heliga året 1900 på Leo XIII:s initiativ. 

Inte heller bör man med tystnad förbigå det faktum att de talrika eukaristiska kongresser som brukar hållas i vår tid, på ett alldeles underbart sätt har främjat den högtidliga bekräftelsen av Kristi kungliga makt över hela mänskligheten. Dessa kongresser sammankallas nämligen för att de troende i de olika stiften, regionerna och nationerna ja, till och med folk från alla jordens hörn i gemenskap må hylla och tillbe den under den eukaristiska slöjan dolde Kristus konungen. 

Och dessa kongresser har till syfte att genom de tal som hålls på mötena och i kyrkorna, genom den gemensamma tillbedjan av det offentligt utställda allraheligaste sakramentet och genom praktfulla anordningar hälsa och jubla mot Kristus, som den Konung vilken har skänkts oss från himmelen. Med gott skäl skulle man kunna säga att den kristna församlingen, liksom på uppmaning av en gudomlig instinkt, vill föra denne Jesus, som de ogudaktiga människorna vägrade mottaga när han kom till sin egendom, ut ur kyrkornas stillhet och ut ur en boning som liknar ett gömställe, för att köra honom som en triumfator på triumfvagnen genom städernas gator, för att återinsätta honom i hans kungliga rättigheter.

Och i sanning: detta heliga år, som nu skyndar mot sitt slut, erbjuder oss ett synnerligen välkommet tillfälle att utföra den här angivna avsikten. Den allgode Guden har nämligen vänt de troendes hjärtan och tankar till det himmelska goda som övergår allt förstånd, och har antingen berikat dem med sin nåds gåva, eller gett dem ny kraft till att vandra vidare på den rätta vägen och nya uppmaningar till att sträva efter fullkomliga ting.

Om vi då tar hänsyn till de många ansökningar som riktats till oss eller betraktar händelserna under det stora jubileet, så finner vi riklig grund till det antagandet att nu äntligen har den av alla efterlängtade dagen grytt, på vilken vi kan förkunna att Kristus genom en egen och särskild fest bör förhärligas som Konung över hela mänskligheten. Denne gudomlige konung, i sanning så underbar i sina helgon, har nämligen, som vi påpekade i början, under detta år tagit emot en ärorik hyllning genom att en ny skara av hans stridsmän upphöjts med himmelska ärebetygelser. 

Samma år blev det möjligt för alla att beundra de segrar som evangeliets förkunnande vunnit för Kristus genom att utbreda hans rike, tack vare den utomordentliga utställningen av saker och mödofyllda arbeten från missionsfältet. Och samma år har vi slutligen genom högtidlighållandet av sekelminnet av det nicenska konciliets kommit ihåg stadfästelsen av det människoblivna Ordets väsenslikhet med Fadern – ett trosmysterium som är den byggnadsgrund på vilket Kristi herradöme vilar.

Därför instiftar vi i kraft av vår apostoliska myndighet festen för vår Herre Jesus Kristus som konung. Och det är vår vilja, att denna fest skall firas överallt på hela jorden på den sista söndagen i oktober månad, det vill säga på den söndag som kommer omedelbart före alla helgons fest. Dessutom förordnar vi, att på samma dag skall man förnya mänsklighetens årliga invigning till Jesu allraheligaste Hjärta, som vår oförglömlige företrädare Pius X hade befallt skulle upprepas varje år. 

Endast för detta års vidkommande vill vi att denna fest skall firas den 31 denna månad, eftersom vi själva på denna dag skall hålla en pontifikalmässa till förhärligandet av Jesus Kristus som konung, och vi vill då förordna att samma invigning till Jesu allraheligaste Hjärta må äga rum i vår närvaro. Vi tycker oss inte kunna avsluta det heliga året på ett bättre eller mer passande sätt. Och vi tror inte att vi kan ge Kristus, tidevarvens odödlige konung, ett större bevis på vårt hjärtas tacksamhet – i vilket vi också innesluter den katolska världens tacksamma sinnelag – för de välgärningar, som under denna heliga tid har skänkts oss, Kyrkan och alla katolska kristna.

Det föreligger inte heller något skäl, ärevördiga bröder, att utförligare förklara för er, av vilken orsak vi har förordnat att Jesu Kristi konungafest skall firas åtskild från andra fester, i vilka det redan finns innesluten en viss antydan och ett visst högtidlighållande denna vår Herres kungliga värdighet. Det är nog att uppmärksamma ett faktum: det är visserligen så, att i alla dessa fester är Kristus vad man kallar festens materiella ämne, men det formella ämnet är ändå ett annat än Kristi kungliga makt och kungliga titel. 

När vi dessutom har förlagt denna fest till en söndag, så är orsaken den att inte endast prästerskapet skall frambära sin hyllning till den gudomlige konungen genom den liturgiska offerhandlingen och genom de prästerliga bönerna och psalmerna, utan att även folket skall vara fritt från de vardagliga göromålen för att kunna skänka Kristus ett strålande vittnesbörd om sin hyllning och sin tjänstvilja, uppfyllt av en helig glädjes sinnelag.

Men den sista söndagen i oktober månad syntes oss passa bäst till högtidlighållandet av denna fest, eftersom med denna söndag har kyrkoårets lopp nästan fullbordats. På detta sätt blir mysterierna i Jesu Kristi liv, vilkas åminnelse firats tidigare under årets lopp, liksom fulländade och krönta med Kristi konungadömes högtid; och innan vi firar alla helgons förhärligande, förkunnas och prisas hans härlighet, som triumferar i alla helgon och utvalda.

Er uppgift och er del, ärevördiga bröder, skall därför vara att se till att det i förväg, före den årliga festen, predikas på bestämda dagar för folket i församlingarna. Genom dessa predikningar undervisas församlingen noggrant och förmanas angående festens väsen, betydelse och vikt för att den skall inrätta sitt liv så att det är värdigt dem som underkastar sig den gudomlige konungens herradöme med trofast och ihärdig iver.

Vi finner emellertid, ärevördiga bröder, behag i att vid avslutandet av denna rundskrivelse i korthet meddela er, vilka frukter vi slutligen önskar oss och utlovar av detta offentliga högtidlighållande av Kristi kungadöme; frukter som gagnar såväl Kyrkan som det borgerliga samhället och de enskilda troende. Genom dessa ärebetygelser som skall tillägnas det gudomliga herradömet, måste människorna sannerligen åter påminnas om att Kyrkan, så sant den instiftats av Kristus som ett fullkomligt samfund, kräver – och detta i sanning med en medfödd rätt som den inte kan ge upp – full frihet och okränkbarhet från den borgerliga maktens sida; likaså måste de minnas, att Kyrkan, till följd av samma gudomliga instiftelse, inte kan vara beroende av något främmande godtycke, när den sköter den ämbetsutövning som Gud har anförtrott den: att lära, att styra, och att föra alla dem som tillhör Kristi rike till den eviga saligheten.

Ja, samma frihet måste staten dessutom tillerkänna de religiösa ordnar och kongregationer för män och kvinnor som är de kyrkliga herdarnas duktigaste medhjälpare, och vilka av alla krafter bemödar sig om att utbreda och befästa Kristi rike. De gör detta genom att bekämpa världens tredubbla begärelse genom att hålla de heliga löftena. De gör detta genom själva det fullkomligare liv som de lever, och genom vilket de utverkar att den helighet, som den gudomlige stiftaren önskade vara Kyrkans framträdande kännetecken, ständigt och med allt större glans lyser och strålar inför deras ögon. 

Vad beträffar staterna, så kommer det förnyade firandet av denna festdag varje år att påminna dem om att på samma sätt som de enskilda är förpliktade att offentligt frambära sin hyllning till Kristus och vara honom lydiga, så vilar samma förpliktelse också på myndighetspersoner och staternas styresmän. Dessa senare vill denna högtid påverka till att tänka på den yttersta domen, då Kristus – inte bara utkastad av staten utan även försummad och förbigången med förakt – med stor stränghet skall bestraffa dessa svåra oförrätter; ty hans kungliga värdighet kräver att hela staten skall ordnas efter de gudomliga buden och de kristna grundsatserna, och detta såväl i lagstiftningen som i förvaltningen av rätten, och inte minst i ungdomens uppfostran enligt den sunda läran och den kristna moralens oavkortade krav.

Vidare: vilken underbar kraft och dygd skall inte de Kristustroende kunna hämta ur begrundandet av dessa ting för att forma sina själar efter det kristliga livets äkta grundsatser! Ty när all makt i himmelen och på jorden är given Kristus Herren; när de dödliga, återlösta genom hans dyrbara blod, underkastas hans herradöme liksom i kraft av en ny rättskälla; när slutligen denna makt omfattar hela den mänskliga naturen – då framgår det av detta med full tydlighet, att det hos oss inte finns någon som helst förmåga som kan dra sig undan detta kungliga herradöme.

Kristus måste därför härska i människans förstånd, vars plikt det är att fullkomligt underkasta sig, och fast och ståndaktigt samtycka till de uppenbarade sanningarna och till vad Kristus har lärt. Kristus måste härska i människans vilja, vars plikt det är att åtlyda de gudomliga buden och föreskrifterna. Kristus måste härska i själen, vars plikt det är att åsidosätta de naturliga begären för att älska Gud över allting och fästa sig vid honom ensam. Kristus måste härska i kroppen och dess lemmar, vilka bör hjälpa till att främja själens invärtes helighet; ty de är själens redskap, eller för att använda aposteln Paulus ord: ”rättfärdighetens vapen inför Gud”. När allt detta framläggs för de troende, så att de i sin betraktelse genomtränger dessa sanningar, skall de lättare kunna föras till den allra största fullkomning. 

Må då Gud göra så, ärevördiga bröder, att de som står utanför fållan söker sin egen frälsning och mottager Kristi milda ok, och att vi alla som genom Guds rådslut är husets barn bär detta ok, inte motsträvigt utan med glädje, kärlek och helighet. Och när vi på så sätt ordnat våra liv efter det gudomliga livets lagar, må vi då skörda de goda frukterna i rik fullhet och stor glädje! Ja, måtte vi räknas bland de goda och trofasta tjänarna av Kristus, och i hans himmelska rike bli delaktiga med honom i härligheten!

Så må då detta, på den stundande vår Herre Jesu Kristi födelsedag, vara ett förbund och ett bevis på vår faderliga kärlek till er, ärevördiga bröder. Och som förmedling av de gudomliga gåvorna, mottag den apostoliska välsignelse som vi med kärleksfullt hjärta lyser över er, ärevördiga bröder, och era präster och ert folk.

Givet i Rom vid Sankt Peter, den 11 december
i det heliga året 1925, det fjärde året av vårt pontifikat.
PIUS P. P. XI